första gången jag känner att jag vill skriva något efter att bosse gick bort....den 4 augusti förra året....den mest traumatiska dagen i mitt liv då min bästa vän dog.
vi hade varit i skogen med alla hundarna och badat i havet.... det hade varit underbart med bad och bus för hundarna men på vägen hem när wilma busade med bosse sprang hon så snabbt att hon inte hade koll på vad som var framför henne och jag kände att snart snubblar hon eller något liknande av bara farten, hon sprang rakt in en stor gren som hade slingrat sig från ett träd och hon gnydde till, det var en ordentlig smäll och hon haltade sig fram så det slutade med att jag fick bära henne till bilen. Milou, vår lilla fralla hade snurrat bort sig från oss och det hade aldrig hänt förr då han hade varit på det stället så många gånger tidigare men min första tanke var att han kanske tagit sig till bilen för att se om vi var där och där satt han och väntade på oss, så duktig.
på vägen tillbaka i bilen skrattade och pustade jag och frida och  ut efter den händelsefyllda utflykten.
tillbaka på dagiset efter att alla hundarna kommit in och blivit torkade säger frida att bosse inte kan gå, jag blir inte direkt orolig för mina tankar blir att han nog bara är trött och att hon överrreagerar men då jag tittar på bosse ser jag att han staplar sig fram, gnyr och ramlar ihop, jag försöker att få upp honom för att få in honom i bilen så vi kan åka till veterinären men jag bara halkar omkring på govet med mina blöta stövlar och han är så tung, jag får inte den kraften jag behöver för att få upp honom och varenda muskel i kroppen, mest i mina armar bara skakar så jag hämtar bilen och backar upp bilen mot trappan så långt fram jag kan och sen tar jag hans framben och charlotte tar bakbenen och vi lyfter in honom i bilen och innan jag stänger bakluckan säger jag till honom att det kommer bli bra.
veterinärkliniken är bara ca 5 minuter från mig och jag kör så fort jag bara kan, väl framme har jag lite minnesluckor från men minns att jag var hysteriskt och skrek åt alla att dom skulle skynda sig att hjälpa mig, när vi är inne säger veterinären att hans hjärta har stannat, jag väntar ändå på att dom ska säga till mig att detta kommer gå bra och snart kommer hans hjärta att börja slå igen. jag kan inte sluta skrika och kan inte förstå någonting, att han är där men inte vid liv, hans kropp är ju varm och pälsen fortfarande blöt från badandet i havet. hans ögon är stängda och bröstet lyfter sig inte av andning, jag vill inte gå ifrån honom, vet inte hur det ska gå att vara utan honom, hur ska jag klara detta, kan inte sluta smeka hans päls. bosse...när ditt hjärta slutade slå, slutade även mitt! 

Bosse var en frisk hund i sina bästa år men detta kan hända även den bästa, hans hjärta hade varit friskt men den förklaringen vi fick var att de impulser som får hjärtat att slå hade inte fungerat som det skulle och då hade hjärtat stannat.

det går inte att föklara hur stor saknaden är efter bosse, ibland bara tappar jag all energi och brister ut i gråt och förstår inte varför det hände men då går jag ner till honom där han vilar bakom huset, tänder ett ljus och snackar lite med honom. under tiden brukar lasse( ska berätta om honom) palle och bianca springa omkring och kanske leta efter en pinne som de alla kan dra i. Dom får mig igen på bra humör och utan dom hade det varit ännu jobbigare. den bästa hjälpen i min sorg är mina egna hundar och hundarna på dagiset. med dom mår jag som bäst.

herregud...detta tog mycket energi från mig att skriva detta, väldigt jobbigt, så nu ska jag gå och tvätta bort mina tårar och ge mig ut på en uppfriskande långpromenad med hundarna.

här kommer fina bilder på min bästa bosse som fyllde 4år den 1aug-10 och då tog min lillebror en massa kort på vår familj:)




















älskade bästa bosse,mitt hjärta!